Det är en objuden "gäst" som kommit in i vårat liv men vi får helt enkel acceptera att det är så nu och lära oss att leva med det. Ta en dag i taget och leva som vanligt.

Min chock har väl lagt sig lite nu. Haft en bra helg och vi har varit på kalas, Munkagård och kollat djur, fikat hos vänner och myst.
Har väl insett att vi måste acceptera detta nu, det kommer bli tufft och livet är förändrat men nu är det så. Då får vi göra det bästa av situationen.

Imorgon är det en ny dag och nys utmaningar

Jag har alltid varit stark men inte nu. Jag finner inga ord, känner mig tom. Jag måste vara stark. Är det någon gång som familjen behöver mig så är det nu. Jag måste försöka! Ge mig fan på att det kommer gå bra allting. Jag måste tro det. Jag får inte ge upp hoppet. Vi befinner oss i kris. Och tårarna kommer aldrig att ta slut!

Livet är upp och ner. Livet blir aldrig mer det samma. Jag orkar inte vara stark mera. Vill bara gå och gömma mig i ett stort svart hål. Jag vill bara skrika rätt ut. Känns som jag aldrig mer kommer skratta just nu. Känns så jävla tufft allting.

Livet är grymt orättvist och hårt!