Klockan är inte ens halv tio på kvällen, en fredag. Men jag är helt slut efter denna vecka. Avskyr när Christian jobbar kväll. Jag är lixom helt själv med allt så som uppstigning,lämna på dagis, hämta på dagis, laga kvällsmat, läggning. Kanske inte låter så jobbigt? Men Nellie är väldigt trotsig just nu och jag är helt slut nu. Precis fått Nellie i säng och jag kan lägga mig ner för första gången idag. Det här med sov morgon finns inte, inte funnits på länge. Går upp efter kl sex varje dag, alltid. Mannen vaknar ju inte av något hihi.

Hur gör man kan man undra? Är det bara min dotter som är så trotsig!! Hon är så envis och vet exakt vad hon vill och hon är så bestämd. Men såklart kan hon vara världens snällaste och underbaraste min älskade snutt!

Ska sova nu och ladda upp batterierna.
Hoppas jag är piggare imorgon. Haft ont i magen/tarmarna hela dagen. Ingen mer snabbmat här inte. Vilket det har blivit nu den senaste tiden, men motivationen för att laga mat kommer nog tillbaka snart :)

Vi ses och hörs.

Puss och kram

Förstår inte vart tiden tar vägen, hur gick det till?! Nellie är snart 3 år! Jisses! Känns inte som det redan gått tre år sedan jag såg henne för första gången, minns det som igår, det är en bedövning verkligen att vara förälder, man lär sig så mycket och nu är Nellie i en "härlig" trotsålder, har hon varit ett tag men ändå. Hon vet vad hon vill hjärtat mitt men det har hon vetat sedan hon var bebis :)

Imorgon är det onsdag! En vanlig onsdag säkert för många! Men inte för min mamma och hela familjen. Då ska hon opereras för bröst cancern, imorgon är dagen då vi får veta om den hemska cancern spridit sig eller inte.

Jag har inte sovit någonting i natt, är trött men kommer antagligen inte sova i natt heller. Är så många tankar i huvudet! Är så trött så innan körde jag nästan in en bil. Herregud!

Nu sitter jag och Nellie och äter kvällsmat framför tv:n, det får man när pappa jobbar kväll och vi är ensam hemma. Skulle även behöva städa men finns ingen ork!!! Och plugga inför tentan hade ju varit bra att göra?!

Måndag kväll..... Snart onsdag morgon då min älskade mamma ska opereras. Hujedamej!!! Är totalt livrädd! Är så rädd att jag numera stängt av min själ för att kunna orka vardagen med allt vad det innebär, att vara mamma och studera samt orka allt annat.

Mitt i allt elände så har jag ju faktiskt något fantastiskt att berätta. Vi ska ha barn i Mars. Vi är så glada över detta. Äntligen är det vår tur :)

Den 13 september, då fick jag samtalet om att mamma fått cancer, sedan dess har allt varit upp och ner! Världen stannar och varje andetag jag tar gör ont! Vissa dagar går bättre än andra. Jag har varit i skolan varje dag men fick gå hem idag dels för jag är så förkyld och att min kropp protesterade, så idag vill jag bara ligga i soffan!

Jag försöker vara stark och tänka att allt löser sig, men så finns det hjärnspöken som kommer och besöker ens tankar! Allt måste bli bra, finns inget annat alternativ.

Jag är så förbannat rädd, jag är förbannad på denna jävla sjukdom och tårarna slutar aldrig rinna.

Den 13 september rasade hela min värld!

Men vi ska fixa detta tillsammans, vi är starka!!!

Ligger i sängen, vill inte gå upp. Regnet öser ner och Nellie ligger jämte mig och snuttar på sin napp.

Om jag hår upp är allt som vanligt då? Verkligheten är så ond!

Kvällarna och nätterna är värst då går hjärnan på högvarv och tankarna bara maler på! Sedan i torsdags när vi fick beskedet som förändrade allt, beskedet man inte vill höra, att den man älskar mest av allt på denna jord fått cancer!

...........................................................

Nellie har äntligen somnat, jisses med energi ungen har! Och arg som ett ilsket bi har hon varit hela kvällen.

Nu ska jag sova.

Natti natti

Just när det hände var jag så fokuserad att jag hann aldrig riktigt förstå vad som hände?! Det är först nu jag förstår hur allvarligt sjuk min man var. Vilken tur det var att jag hittade honom när jag hittade han. Helt borta i stort sett medvetslös, Nellie förstod ingenting,inte jag heller. Ringde min mamma i ren panik! Ringde 112 de kom snabbt som blixten. Fort in till sjukhuset. Gick ett tag ringde en läkare som berättade för mig i telefonen om hur allvarligt sjuk min man var, det talades om Sahlgrenska och Lund, om chanserna att överleva.

Det nästkommande dygnet visste inte jag,vi om min man skulle vakna upp mer, det är först nu nästan en månad senare som jag förstår vad som hänt!
Jag visste inte om han skulle vakna, jag visste inte ingenting, vi visste ingenting!!
Skulle jag bli själv nu? Änka vid 25 års ålder?! Jag klarar mig inte utan min man, han är mitt allt!!!

Som tur är så vaknade han upp ur respiratorn och repade sig relativt fort. I ca två veckor låg han på sjukhus. Hjärnhinneinflammation åkte han på, en allvarlig sådan. Något som är mycket allvarligt!

Livet är så skört, men som tur är lever min man, han ska återgå till jobbet imorgon på halvtid och äntligen så kanske allt kan bli som vanligt igen?

Älskar dig av hela mitt hjärta!!!