Idag hamnade jag i ett nedstämt läge. Började gråta och blev arg, så ledsen så tårarna bara rann som en flod på mina kinder. Längtan efter ett barn till är så extremt stor och förlusten av det som kunde bli något är stor. Mitt senaste missfall tog knäcken på mig. Helt förstörd!! Det gjorde så ont kroppsligt och själsligt. Och ont gör det fortfarande. Tänker på det ofta! Fick mitt senaste missfall i påskas, påskdagen. Men jag är stark och jag klarar att gå igenom detta. Har mått bra nu i några veckor men ibland, som idag så blir jag påmind om verkligheten, längtan efter ett syskon, ett barn till är så ofantligt stor så ni förstår inte.

Vi sa en gång när Nellie bara var en eller två månader att vi skulle skaffa ett syskon så fort som möjligt. Men det blir inte alltid som man vill, vi ville ha våra barn tätt. Men sånt är livet, och våran Nellie är det bästa, det finaste i vårat liv! Första gången jag höll Nellie, kände jag mig hel, att jag saknat henne hela mitt liv.

Nu sova