"Men älskling vi ska alla en gång dö"
Jag kunde inte somna i natt. Jag bara låg och tänkte och tänkte.
Jag har haft den underbara turen att få växa upp med många runt om kring mig. Jag har stor familj och underbara släktingar. Det jobbiga är att alla går vi samma väg, alla ska vi dö....
När jag var i tonåren så dog min farfar han fick altzimmers. (Vet ej hur det stavas) Sakta så försvann hans minne och sista gången jag träffade honom så visste han inte vem jag var, han visste inte heller vem min farmor var. Väldigt jobbigt var detta.
När jag var 17 år så omkom min killes bästa vän Tobias. Der går ej att beskriva med ord den sorgen. Jag kommer alrdig att glömma den dagen! Det var den västa dagen i mitt liv när vi fick reda på att Tobbe var död!
Ibland åker jag buss till jobbet och då åker bussen förbi där vi var den kvällen detta hända, vi var på kräafskiva i vinberg........Nej fy jag kan inte skriva om det för jag blir så ledsen!
Sedan drabades min låtsas farfar av cancer. Det gick väldigt fort allting. Saknaden är stor!
Bara någon månad efter att han hade gått bort så fyllde min farmor 80 år och min far firade henne i köpenhamn. Hon älskade köpenhamn. Jag kunde inte följa med tyvärr. Hon var hur pigg som helst på sin födelsedag. De firade henne på en helg, och de kom hem på söndag kvällen. Jag tänkte att jag skulle hälsa på henne på måndagen för jag var ledig då...Men jag orkade inte, jag var jätte trött den dagen. Ni anar inte hur mycket jag ångrar att jag inte åkte hem till henne denna månadg!!! För på tisdagen får jag ett samtal av min far att farmor har gått bort!! Va?! Vadå gått bort? Jag fattade inget, absolute inget.......Hon hade fått en propp i hjärnan och klarade sig inte! Jag kommer ihåg att jag inte kunde tänka klart. Min älskade farmor lever inte mer. Hon var som en bästa vän till mig!
Min morfars föräldrar Maria och Meile har alltid stått mig väldigt nära! De tillhör de snällaste personerna i hela världen. De är så himla omtänksama och tänker på alla andra. Jag älskar dem av hela mitt hjärta. De är väldigt gamla nu och det är jobbigt/kämpingt för dem. Jag låg och tänkte på dem nästan hela natten....Jag vill inte att de också ska försvinna från oss. Usch det är lite jobbigt nu! Jag vill inte att ens nära och kära ska försvinna.
Men livet är ju så......alla ska vi dö!
Nu blev detta ett sorgset inlägg men ibland får det blir så med!
Jag har haft den underbara turen att få växa upp med många runt om kring mig. Jag har stor familj och underbara släktingar. Det jobbiga är att alla går vi samma väg, alla ska vi dö....
När jag var i tonåren så dog min farfar han fick altzimmers. (Vet ej hur det stavas) Sakta så försvann hans minne och sista gången jag träffade honom så visste han inte vem jag var, han visste inte heller vem min farmor var. Väldigt jobbigt var detta.
När jag var 17 år så omkom min killes bästa vän Tobias. Der går ej att beskriva med ord den sorgen. Jag kommer alrdig att glömma den dagen! Det var den västa dagen i mitt liv när vi fick reda på att Tobbe var död!
Ibland åker jag buss till jobbet och då åker bussen förbi där vi var den kvällen detta hända, vi var på kräafskiva i vinberg........Nej fy jag kan inte skriva om det för jag blir så ledsen!
Sedan drabades min låtsas farfar av cancer. Det gick väldigt fort allting. Saknaden är stor!
Bara någon månad efter att han hade gått bort så fyllde min farmor 80 år och min far firade henne i köpenhamn. Hon älskade köpenhamn. Jag kunde inte följa med tyvärr. Hon var hur pigg som helst på sin födelsedag. De firade henne på en helg, och de kom hem på söndag kvällen. Jag tänkte att jag skulle hälsa på henne på måndagen för jag var ledig då...Men jag orkade inte, jag var jätte trött den dagen. Ni anar inte hur mycket jag ångrar att jag inte åkte hem till henne denna månadg!!! För på tisdagen får jag ett samtal av min far att farmor har gått bort!! Va?! Vadå gått bort? Jag fattade inget, absolute inget.......Hon hade fått en propp i hjärnan och klarade sig inte! Jag kommer ihåg att jag inte kunde tänka klart. Min älskade farmor lever inte mer. Hon var som en bästa vän till mig!
Min morfars föräldrar Maria och Meile har alltid stått mig väldigt nära! De tillhör de snällaste personerna i hela världen. De är så himla omtänksama och tänker på alla andra. Jag älskar dem av hela mitt hjärta. De är väldigt gamla nu och det är jobbigt/kämpingt för dem. Jag låg och tänkte på dem nästan hela natten....Jag vill inte att de också ska försvinna från oss. Usch det är lite jobbigt nu! Jag vill inte att ens nära och kära ska försvinna.
Men livet är ju så......alla ska vi dö!
Nu blev detta ett sorgset inlägg men ibland får det blir så med!
